grisfraelsarna

Here comes the sun, tralalala

Hej och cali mera (god dag) på er kära läsare! Nu är klockan 04:39 svensk tid, och vi sitter på en skitkonstig busstation någonstans i Thessaloniki. Väntar på en buss som ska gå 06:00 härifrån till Kavala. Därifrån ska vi sen ta färjan till Thassos.

Nu förstår vi varför vi blev kvar i Thessaloniki en extra dag. Vi har haft en helt underbar dag! Gud är god! Efter att vi chillat i soffan, legat och sovit lite, läst båda Thessalonikerbreven (högläsning by Fladdi) samt skrattat en hel del åt Lars, bestämde vi oss för att dra till centrum av staden. Huvudtanken var att vi skulle se nån gammal synagoga som Paulus hade predikat i. Vi tog bussen in, och hittade nån gammal byggnad som kan ha varit synagogan, men vi är inte alls säkra. Hur som helst fick man inte gå in... Surt.

På bussresan in till stan såg vi en man som såg ut att vara fattig som satt vid huskanten, i en rullstol. Vi greps av medkänsla med honom, och Elina sa att vi kanske borde hoppat av och bett för honom, men vi hann inte riktigt med det. Efter att vi sett synagogan (tja, i alla fall kanske) gick vi runt lite i centrum, och då såg vi en/flera fattiga människor i nästan varje gathörn. Mitt i rikemanskvarteren. Det blev en väldig krock mellan två "skikt" i samhället, det var hemskt att se.

Men då pushade Elina på för att vi skulle göra någonting för dem, det behövde inte vara något stort, bara någonting i alla fall. Sen tänkte vi att det kanske inte är jättebra att ge dem pengar, eftersom vi inte vet vad de går till. Så efter att vi tagit en promenad ner till havet gick vi till en affär och köpte nåt som såg ut att vara typ piroger. Vi köpte 6 stycken och lade i olika påsar. Sen började vi gå, och vi delade upp oss tjejer - killar. Första personen vi gick till var en man som satt nära affären. Han verkade inte vara direkt närvarande. Vi tjejer gick fram och satte oss i hans nivå, och gav honom maten. Han kunde däremot inte ta upp den själv, så vi fick hjälpa honom. Han sa ingenting under hela tiden vi satt där, men när han fick maten i handen dröjde han i några sekunder, sen började han att äta. Vilken glädje det finns i att ge, alltså. Och det enda vi gjorde var att ge honom mat, lite fysisk beröring och ett leende. Det behövs inte mycket.

Efter att vi varit hos den första mannen gick vi till fyra personer till. Vi bestämde att killarna skulle gå till männen och tjejerna till kvinnorna. När vi delade ut det vi köpt fick vi många leenden, och det värmer så mycket så man blir tårögd. Det vi märkte var att de flesta inte trodde att vi ville ge maten till just dem. En av personerna som killarna gick till var en säljare som stod vid en vägg, och han försökte sälja saker till dem. Vi tjejer stod på avstånd, och man kunde se tydligt på mannens kroppsspråk att han sa nåt i stil med "va? till mig?", och sen kunde vi se att han nickade och tog emot.

Tjejerna gick fram till en kvinna som satt ner på en dyna utanför en affär. Hon försökte hela tiden prata grekiska med oss, och vi förstod ingenting. Men vi försökte kommunicera med gester och kroppsspråk, och genom det förstod vi att hon hade ont i sina knän och i ryggen. Hon fick maten, och därefter bad vi för henne också, att hon skulle bli helad. Hela tiden gick det förbi människor. Vi vet inte om hon blev helad, men huvudsaken är att vi har visat henne kärlek, Guds kärlek. Det sista vi sa innan vi gick därifrån var "Jesus loves you", och precis när vi skulle gå sa hon på trevande engelska tillbaka, "Jesus loves you".

Det häftiga var att efter att vi delat ut all mat såg vi inga fler sitta någonstans. Det var som att Gud sa till oss vilka det var vi skulle gå till. Maten räckte precis! När vi var klara såg vi säljaren som killarna pratat med gå till en annan av männen som vi gett mat, och de pratade med varandra. Vi vet visserligen inte vad de snackade om, men vi kan ju alltid hoppas att de pratade om det som hänt.

Sedan gick vi glada ner till borgen i Thessaloniki. På vägen hittade vi ett Starbucks. Sofie köpte choklad, Hilda en kaffe mocca och Elina en Kaffe latte. Det var underbart gott!! Det skrämmande var bara när vi insåg att våra tre kaffe tillsammans kostade mer än den mat vi tidigare delat ut. Detta ledde oss in i ett samtal om lärjungaskap och dilemmat i att ge, men samtidigt kunna njuta lite själv. Det är en svår balansgång.

Finns så sjukt mycket mer som vi skulle kunna skriva om gårdagen. Det var verkligen en upplevelse att se skillnaden mellan rikedom och fattigdom så tydligt. Det är verkligen ett böneämne, den ekonomiska krisen i Grekland. Vi i Sverige har det verkligen bra, kanske lite för bra. Det är så spännande att få vara här, och vara ett ljus för våra grekiska syskon. För det är just det vi är - syskon. Vi ska ta hand om varandra, och det härliga är att man får så mycket glädje av att ge. Många gånger tänker vi nog att det bara är vi som gjort någonting för dem, men de ger verkligen mångfalt tillbaka också. Nu är vår tid i Thessaloniki över, och vi ser fram emot tiden på Thassos. Vi hoppas att kunna få bli använda där också. Vilken underbar början på praktiken! Gå i frid vänner!

Hälsningar från Team Thassos, genom Sofie & Elina. (P.S. Vi bjuder på vår Thassoslåt #1, fett nice! Här nedanför finns dessutom en film som vi klippt ihop från när vi var ute. Vi förklarar där lite mer om hur vi gick till väga och så. Titta gärna!)